Detta bruk kan jag icke annorlunda beskrifva, än att der ligger en oändlig flock af alunmalm, så att, om den rätt brukades, kunde den väl räcka till att fournera hela verlden med alun.
Rapport 1658 till svenske kungen om tillståndet i landskapet Skåne, som samma år erövrats från Danmark.
Danske adelsmannen Jochum Beck är Skånes rikaste man i början av 1600-talet. Han äger sju gods i Danmark och dubbelt så många i Skåne och Halland. Men Jochum nöjde sig inte med detta; han var en visionär som ville skapa något nytt.
Jochum Beck satsade allt han ägde på att bygga upp alunbruket i Andrarum, på inköp av områdets gårdar och skog, och på resor till Italien, Tyskland och England för att lära sig konsten att tillverka alun ur skiffret i Andrarum. Med hjälp av alunmästare från Vallonien startade tillverkningen 1640.
Men konflikten mellan Danmark och Sverige sätter käppar i hjulet för det ambitiösa projektet och när freden sluts 1658 är Jochum Beck djupt skuldsatt. Dansken Jochum Beck förklarar sig svensk och vädjar till fordringsägarna om att förhandla fram en lösning men hans nya landsmän hjälper honom inte; det danska ursprunget låg honom troligen i fatet. Den “rike Becken” dör fattig som en kyrkråtta. Sonen Lave Beck gör ett försök att driva sterbhuset efter faderns död men skulderna tvingar honom till sist att göra konkurs. Lave Beck dukar under i pesten 1710.
Alunbruket hamnar bland de förfallna panterna i Riksbanken. Så småningom dyker det upp en köpare som i likhet med Jochum Beck inte är rädd för att ta risker. Den här gången är entreprenören en kvinna. Hon heter Christina Piper.
Den företagsamma Christina Piper fick tidigt upp ögonen för Alunbruket i Andrarum. 1715 löste hon in merparten av Riksbankens fordringar i Alunbruket och samma år gjordes en första investering för att rycka upp bruket. Och nu kunde ingen stoppa den driftiga grevinnan; 1727 hade Christina Piper fått kontroll över nästan alla Alunbrukets 22 blypannor och kunde tillverka och sälja upp till 5000 tunnor alun om året.
1728 blev ett rekordår. Då tillverkades nära 5800 tunnor alun. Varje tunna vägde 145 kg och var värd 23 daler och 4 öre silvermynt. I dagens penningvärde (mätt med löneindex) motsvarar det en summa av 99400 kronor. Alltså en årsomsättning på ca 576 miljoner kronor.
Christina Pipers satsning på Alunbruket i Andrarum visade sig bli hennes största och bästa affär. Inkomsterna från de många godsen och gårdarna bleknade i jämförelse med det lönsamma Alunbruket. Som kronan på verket lät Christina Piper uppföra ett nytt slott i närheten av samhället som växt upp kring bruket. Christinehof stod klart 1741 och byggnotan slutade på ca 120 miljoner kronor i dagens penningvärde (mätt med löneindex). När Christina Piper bildar fideikommiss av sina egendomar ingår Alunbruket i Högestads och Christinehofs fideikommiss.
Det svarta guldet i Andrarum blir inte lika lönsamt för generationerna efter Christina Piper. Bristen på ved är ett ständigt problem. Och utan bränne kan man inte tillverka alun. Sonen Carl Fredrik introducerar torv som en lösning, och barnbarnet Carl Gustaf, som även har problem med strejkande arbetare, tar en del pannor ur drift.
Nyinvesteringar i Alunbruket sker först med tredje generationens fideikommissarie, Carl Claes Piper, som ca 1820 moderniserar verksamheten för att minska vedåtgången. Sista tunnan alun tillverkas 1905 men hittar ingen köpare förrän sju år senare; konstgjord alun har funnits på marknaden sedan 1860-talet och är en billigare produkt.
När man tvättar huvudet med alunvatten, dör löss och gnetter därav.
Svensk bok om mineraler från 1613.
Människan har använt sig av alun i flera tusen år. Kunskapen om nyttan av alun uppstod i Orienten. Arabiske kemisten Abou-Moussah-Dschafar-Al-Soli, även känd som Geber, beskriver flera sorters alun på 700-talet. Vid den tiden framställs alun industriellt i Syrien. Alun som tillverkades i alunbruk utanför Rom och senare vid Konstantinopel exporterades till Europa under medeltiden. Det första alunbruket i Skandinavium var bruket i Andrarum som anlades av dansken Jochum Beck 1637.
Idag tillverkas alun på konstgjord väg.
Alun används till
När Christina Piper tagit över Alunbruket utvecklades det till ett eget samhälle. Som mest levde och arbetade bortåt 900 människor på bruket. Vid samma tid på 1760-talet hade Simrishamn endast 700 invånare.
Dagen började tidigt på Alunbruket. Redan klockan fyra på morgonen ringde klockan i stapeln till allmän morgonbön. Den som uteblev utan giltigt förfall fick böta 2 öre. Sedan började en lång dags slit. Arbetsdagen ringdes ut klockan sex på kvällen, på sommaren varade den en timme längre.
Från påsk till jul var arbetsveckan sju dagar; alunbruket var en processindustri som inte kunde stå stilla. Christina Piper hade fått anstånd med söndagens kyrkplikt för arbetarna. Endast på våren, från jul till påsk, var söndagen fri från arbete.
En arbetare tjänade 10 öre om dagen, om vintern 8 öre då arbetet var mindre intensivt. Alla – utom de allra minsta och de gamla och orkeslösa – arbetade minst 12 timmar om dagen. Kvinnor hade lägre betalt, likaså barnen. Pojkarna och flickorna som slog sönder skiffern till skärvor kallades för ”materiebarn”. Endast en del av lönen betalades ut kontant, resten fick man ta ut ”in natura” från brukets stora magasin. Till naturaförmånerna hörde också att arbetarna fick uppföra hus åt sig och sina familjer inom bruksområdet.
På bruksområdet fanns tingshus, arrestlokal, krogar, och hantverkare som skräddare, skomakare, glasmästare, vävare, hattmakare och apotekare. Alunbruket saknade inte heller sociala inrättningar. Christina Piper var före sin tid och lät uppföra ett skolhus med bostad för en lärare och en sjukstuga med åtta bäddar. Gamla trotjänare, särskilt fattiga änkor kunde få en sängplats i stugan.
I ledningen för bruket fanns en direktör. Under Christina Pipers tid hette han Ivar Ryting. Ivar Ryting ledde bruket under nästan fyrtio år. Han ligger begravd i ett eget kapell på Andrarums kyrkogård.
Brukssamhället hade egna lagar och regler som bestämts av Bergskollegium. Bröt man mot reglerna kunde den lilla dagslönen om 10 öre snabbt försvinna. Det räckte med tre svordomar; varje svärord som missbrukade ”Guds heliga namn” bötfälldes med fyra öre.
