27/5 1989. Bob Dylan.

ROCKSLOTTET CHRISTINEHOF

27/5 1989. Bob Dylan.

Tidernas rockkonsert. Så kallades premiären på Christinehof för Bob Dylans Europaturné The Never Ending Tour 1989. Dylan var inte i toppform och många blev besvikna. Men alla som var där har ett minne från konserten. En av dem är Plura Jonsson i Eldkvarn:

”Den 27 maj 1989 står jag på andra våningen vid ett fönster på Christinehofs slott i Skåne och tittar ut över slottsparken. Jag, min bror Carla och Jesper Lindberg på banjo ska inför 10 000 människor agera förband till Bob Dylan om några timmar. Ingen Dylan har dock synts till men plötsligt svänger en stor buss upp på slottsgården och ett antal kvinnor strosar ut ur bussen och börjar promenera runt i slottsparken. Det märkliga är att de är klädda i långa klänningar, solparasoller och vida hattar ungefär som om detta hade utspelat sig på 1700-talet.”

Bob Dylan live på Christinehof

https://www.expressen.se/noje/musik/plura-minns-sitt-forsta-mote-med-bob-dylan/

https://en.wikipedia.org/wiki/Never_Ending_Tour_1989

LÅTARNA

https://www.setlist.fm/setlist/bob-dylan/1989/christinehofs-slott-tomelilla-sweden-33d31051.html

http://hemgard.blogspot.com/2012/08/bob-dylan-samt-plura-carla-pa.html

https://www.rockinconcerts.com/bob-dylan-cd-1989-05-27-christinehofs-slott-audience.html

https://www.youtube.com/watch?v=bNC1IWz-Kqc

https://www.youtube.com/watch?v=cBLUpIJIhhw

Plura & Carla Jonsson live på Christinehof

Christinehofs Slottspark

Dagen efter konserten kunde man läsa om konserten i Göteborgsposten:

GP 28.5 1989

Dylans besök ger bygden liv

Christinehof (G”P): Europapremiären för legenden Robert Zimmerman – alias Bob Dylan, alias den resande Lucky WiIbury – på Christinehofs slott liknade en trivsam famiIjetillstäIIning i det gröna, för cirka 10 00 ortodoxa Dylan-fans och andra nyfikna.

Man skulle kunna tro att Bob DyIan förlorat sin dragningskraft på den skandinaviska publiken när man närmade sig Christinehofs domäner. Här fanns inga tecken på att legenden från Minnesotas skogar och New Yorks storstadsdjungel skulle begå Europapremiär.

Ingen har tältat i dygn för att vara förste man på plan. Inga kringresande brittiska månglare försöker prångla på en dåligt tryckta t-shirts och halsdukar med Dylans nuna och namn, ute i den lummiga kastanjeallen som leder upp till Christinehofs slott.

Punkrock
Istället fanns det gott om ungdomar i 20-25-årsåldern, den svartklädda generationen, som ”vanvördigt” roade sig med att spela larmig punkrock på bandspelarna och dansa pogo i eftermiddagsvärmen i väntan på att portarna skulle slås upp.
Men i samma takt som solen närmade sig väster ökade publiktillströmningen.
Här kom den medelålderns Dylangenerationen cyklande, körande och marscherande med matkorgar och filtar, sida vid sida med sina tonåriga barn.

De kom från Syd- och Mellansverige, Danmark, Norge och till och med Frankrike och slog sig ned i backarna med medhavda grillar, vin och gitarrer mitt i den österlen ska idyllen bland blommande illgula rapsfält, syrener och äppelträd och fläder och vingklippta möllor. Ett Skåne som till viss del lever kvar i en tid som flytt med en lugnare livslunk och och där man fortfarande kan få se medelålders lantbrukarkvinnor i huckle och blommiga klänningar köra omkring i gamla leriga Amazoner, fullständigt omedvetna om att det är yppiebilen nr ett i London.

Stora kontraster
Desto större blir kontrasten när en gästande medelålders kvinnlig Dylan-diggare, klädd i blått och med gullvivor i håret, går omkring och spelar flöjt i okontrollerade tonslingor.

– Titta där, en gammal proggare. Det verkar som om halva Christiania har vaknat till liv, inklusive drogerna, sa en svartklädd ung man, sarkastistk. Annars låg de flesta och gonade sig i solen i väntan på det svenska förbandet med Carla och Plura skulle gå upp på scen före kvällens stora attraktion Bob Dylan tillsammans med kompbandet G.E Smith, gitarr, Kenny Aaronson, bas, Chris Parker, trummor.

– Jag har väntat länge på att få höra Dylan. Helst vill jag höra hans tidiga låtar. Det får mig att minnas min ungdom då jag själv höll på och klinkade på gitarr, sa Waltrud Nilsson, en dam i 40-årsåldern. Hennes medhavde man skulle hellre velat åkt och lyssnat på Povel Ramel.

– Jag tycker att Dylan är ganska seg. Härom dagen hörde jag honom på radio, under tiden hann jag gå på toa, slänga i en tvätt, och steka en omelett. När jag kom tillbaka hörde jag fortfarande en nasal stämma som höll på med den 17:e versen, sa den nedresta göteborgaren Jens, 25, som förklarar sin närvaro med att han hade släktingar i Brösarp.

Allt detta folkliga missar Bob Dylan när han gör sitt snabba nedslag i den österlenska idyllen och schvishar förbi i sin specialinredda turnebuss.

Efter en veckas hektiska förberedelser stod allting klart för den stora musikfesten. I en stekande värme riggade ett femtiotal man under fredagen upp scenens stora stålskelett som är 33 meter bred, 15 meter djup och tolv meter hög och med 30 ton utrustning.

Över 200 människor är inblandade i arrangemanget. Tolv ordningspoliser från Simrishamn och 16 trafikpoliser från Kristianstad var där samt åtta ridande poliser från Malmö. Ett 70-tal kvinnor ur Brösarps damlag med kavaljerer tog hand om de praktiska arrangemangen, att anvisa parkeringspIaser, riva biljetter och plocka flaskor av folk.

I Eljaröds äkta lilla lanthandel med ett sortiment av både gummistövlar, liköressenser, bokutlåning och färskvaror hade man bullat upp ordentligt inför evenemanget med färskvaror och cigaretter.

– Det blir ju en del extra när bilkaravanerna drar förbi vid så här stora arrangemanget, sa ägarinnan Marianne Ranteg, som inte har missat en konsert och själv tänkte gå och lyssna på Dylan om det inte blev för mycket att göra i affären.

Hon liksom många andra är engagerade i Dylan-konserten och har hjälpt till att skaffa fram 300 kg is. Vad han nu ska med det till.

Folk återvänder 
– Det betyder så mycket för bygden. Folk som har varit här på konserter upptäcker hur vackert det är och kommer tillbaka.

De flesta på bygden tycker likadant. Det är bra med PR för glesbygden Eljaröd, dit bussarna har slutat gå. Om Fritjof Nilsson Piraten hade levt hade han säkert kunnat skriva en strålande skröna om när den store skygge legenden Bob kom till byn i sina svarta solglasögon till greve Pipers och lanthandlarnas stora glädje.
MARIE KENNEDY