Vi sov över på slottet för att träffa Christina. Där väntade vi på att det ökända spöket skulle komma. Solen gick ner. Det blev mörkare och mörkare. Till sist lyste bara konstverket på borggården. Där stod en märklig bil på parkeringen och konstiga ljud kunde höras i trappuppgången. Vi skålade på divanen i balsalen och försökte föreställa oss hur salen sett ut fylld med balklänningar och peruker.
Vi behöll ljusen på. Bara för att. Där låg jag i sängen, den enda som var vaken. Jag tror jag hörde en knackning, den där som är så ökänd. Den där knackningen som hörs i ena rummet i flygeln, som gör att ingen vill gå dit ensam. Jag kan ha hört den. Det kan ha varit möss i väggen. Men tänk om. Tänk om jag också hörde den. Vi sov ju bredvid det rummet.
Så, vi behöll ljuset tänt. Uti fall att. Bara som lite extra skydd. Men annars så kom där ingen Christina i nattsärk. Där var bara underbart morgonljus och lummiga trädkronor när vi vaknade. Men jag undrar fortfarande över den där knackningen. Vem kan det vara? Någon som vet?
